En händelserik dag...

Så var det då kursdags igen.

Det blev ett litet äventyr innan jag kom till klubben. Plötsligt dunkar det till och börjar rassla och gnissla något förfärligt och jag insåg att jag måste stanna bilen för att kolla vad.... Hm, kunde inte se någonting. Antog att det var något med hjulen bak i alla fall. En kamrat hade precis blivit med punktering på grund av en söndrig fjäder.... Hon har en nästan likadan bil som mig!!!! Jaha, i tanken hade samma drabbat mig!!! ,...Tusan också! ...Förutom punkteringen då förstås!

Ensam, på väg till kurs. Lagom promenad skulle det bli, men är inte glad i att lämna bilen så där... Alltså körde jag lite till, saaaktaaa,saaktaaa till en större mötesficka och plockade ut hund och väska för en promenad.
Ringde maken och sonen som lovade att komma och titta på bilen. De var för övrigt och försökte åtgärda kompisens eländiga bilskrälle då...

Träningen gick bra över lag. Jag missade ju naturligtvis genomgången av hoppet och framförgåendet...
Hoppet kan jag redan med det där med framförgående har jag aldrig fått till riktigt. Typiskt. Nåja "Fröken" Britt tog sig an mig och lyckades med mycket tålamod få mig att förstå finessen och framförallt timingen....
Så här gjorde vi:

En liten target med en korvbit på, Pippi såg efterlängtande på denna. Men ack nej, inte ta den nu...
Jag tog med henne en bra bit bort och lät henne "rusa" fram. detta reslulterade i flera totalt misslyckande från mitt håll med bl a en avbruten nagel som följ. Och det är inte av kosmetiska skäl jag gnäller... DET GJORDE J-GT ONT!!!!

Men tro det eller ej, jag kom på det, ... när Britt på min uppmaning  tog min jycke och visade mig hur hon skulle ha gjort. Yees där satt den...nästan i alla fall. Vi tränar på! Kul var det i alla fall.

Strax innan avslut hände det som man inte vill skall hända!!! ... En ung Flatte hanne stack från sin matte fram till en äldre schäferhanne.  Det slutade hyfsat bra tack vare "fröken" Susanne som fick tag i bakbenen på den ena av dem, och matten till schäferhannen tror jag det var, som hade sinnesnärvaro att hjälpa till. Det var gorm och gnäll, gud vad det låter hemskt.

Matte till Flatten blev helt förtvivlad och grät. Jag förstår henne så väl!!! Man får säkert skuldkänslor samtidigt som man är så rädd att hundarna tagit skada. Nu tror vi inte att det blev något, men vad är det med Flattarna (Inklusive min egen) varför skall de hela tiden fram till alla andra???? 

Han såg så spak och ledsen ut att jag hade lusta tt slå armarna om honom. Såja, nu är det så att jag lade band på mina känslor och klappade honom lite istället. Matten hade också behövt den där kramen. De tränade lite med Susanne så att Matterädslan åtminstone skulle släppa taget om henne lite grann.
Vi andra drog oss hemåt och jag hade tidigare fått tillbaka min bil med maken och sonens hjälp....

Det var nu inte hjulen det var fel på.... (tur att jag inte blev bilmekaniker) ... Hela ljuddämparn låg i backen.
Nu var den dock snyggt uppbunden med ett snöre tillhörande Lerums brukshundklubb.
ja jäklar vilken dag. : )

Nu skall här sovas gott, i morgon är det jobb igen.
Godnatt alla!